"Han som försökte ropa under vatten och världens kalla massa trängde in genom näsa och mun..."

Skriver Tranströmer och är det inte just från en punkt långt under ytan han formulerat sin diktning. Och för 26 minuter sedan började därför världes kalla massa tränga in, i alla fall i hans öra. För om det är ur tystnaden hans poesi reser sig, är denna tystnad i dag upphävd, det är inte dikter som kommer klinga i hans hem, utan telefonen.

Man kan gratulera. Man kan gratuelra akademin som till sist, i sista stund, vågar ge priset till Tranströmer TROTS att han är svensk. Kanske med hans höga ålder som en stilla förmildrande omständighet.

Svenska blygsamheten, eller den svenska rädslan för att vara svensk, har skjutit upp Tranströmers pris med minst tio år.

Jag tänker på myten om att nobelpriset tystar en författare.

Och sedan läser jag:

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."



Och på tal om Tranströmer, ännu ett blogginlägg.
Denna gång från Amanda Schulman:

Jag kommer ihåg det som det vore igår. Jag och Alex hade varit tillsammans i en vecka, träffats i två. Vi hade bestämt oss för att åka till London över helgen och bodde i min vän Ellens fina lägenhet. Vi satt vid fönstret och tog ett glas vin efter en underbar middag. Vi var sådär nyförälskade, ni vet. Alex gick ut och hämtade ett paket. Han var lite nervös, men förväntansfull, precis som ett barn. I paketet låg en bok av Tomas Tranströmer. På första sidan stod det, Amanda och Alex, tillsammans i 8 dagar, London.

Han bad mig bläddra fram till Romanska bågar. Han hade läst den och tänkt på mig. Jag tyckte mycket om den och jag tyckte mycket om att lyssna på när Alex berättade om Tranströmer. Han sa att det var så sorgligt att han aldrig hade fått Nobelpriset och nu var han så sjuk. Så idag tilldelades han det och jag tänkte på den där stunden fylld av kärlek i Ellens vardagsrum i London.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt



Jag förstår så väl att den dikten är en av dina stora favoriter. Jag får väl ta en tur till second hand igen och se om boken finns kvar...
Mamma och pappa hälsar till dig. Vi hade fotbollskväll i fredags och tyckte synd om svenskar och finländare i ösregnet, men hade det själv mycket bra med nybakat till kaffet :)
Hoppas att du haft en fin helg, min vän!