Nu har Erika flyttat och börjat komma iordning ordentligt!

Grattis till första egna boet! 💗

 

 

 

Och när det krånglar med portkoden, men man till sist (tack till Erikas nya granne)

kommer in - den lyckan, den är ju faktiskt ännu större!

 

 

 

Och i kväll tog jag, som efterfrågat och lovat, med mig Melva! Nogsammare kontroll har nog aldrig lägenheten varit med om. Kroken i taket var särskilt intressant. Badkaret var trevligt, men överkastet krångligt och det blev dåligt betyg på dörren (eller kanske snarare dörröppnaren, som borde öppnat upp för bättre trapphuskontroll).

 

 

TACK för att vi fick komma! 😻

Min fredag blev en lång härlig Lilly-dag. Middag, mys och bus hemma med Melva och sedan berntsfika för att fira Erika och efter liten tupplur på vägen hem avslutade vi med mera Melvamys. 

Det var lite svårt att enas om vem som skulle hålla i drickan. Men när det blev spill på både bord och byxa och rätt på näsan, ja, då fick jag hålla.

Öva, öva, öva... För en enda konsert! Men underbart är ju kort och tydligen så gäller sådan begränsning även det som är roligt.

 

För en kort stund var jag också finklädd. Men inget, inte ens en puffärm, ser ju riktigt kanonfint ut i jämförelse med min pupp.

Större delarna av familjen Å och den andra familjen Å fick besök av fröken Å.

Ja, och fröken Lyttinen (som passade gott in trots sin annorlunda begynnelsebokstav till efternamn).

 

Lite korv med bröd och sedan det viktiga - GODIS! Hela tiden en bit till...

 

 

Lite stoj och skoj och lek blev det också. Ibland körde nån omkull, men mest var det bara

väldigt kul hela tiden! Och när det blivit sena kvällen blev det bokläsning, pyjamas... och en bit till?

Medan jag bytte duk testade Matilda min säng igen. Lika skön som sist, verkade hon tycka.

Så gott! Jag, både att få sitta ner tillsammans kring Ordet och kring bordet...

Nya skor gör inte allt bättre. För första gången lyckades jag ramla (som en försmak inför vinterhalka?) men att hålla jämna steg med Erika lyckas jag fortfarande inte med. Ändå gillar jag mina nya rosa skor, för det är ju inte först och snabbast jag måste vara. Men jag är glad om jag slipper ramla igen...

När jag plåstrat om mig lite (och duschat med Melva) åkte jag till landet, lastade vinterdäck, kollade nya hönsen och bonde söker fru och kvällsmatsmyste med mamma och pappa. Sedan lämnade jag gubbabilen hos Stenbergs, men förhoppningsvis är jag bara billös till i morgon... 

Ja, så det väl med mig. Och så är det även när det kommer till Erikas tavla. En tavla vars ram nu pryder familjefotot på min vägg. Och så här skulle det kunna se ut om tavlan åter fick flytta in i ramen:

 

 

Det är nästan ett helt halvt år sedan sist... Äntligen blev det av och åh vad gott det gör att prata några timmar om högt och lågt, liv och död, relationer och problem och glädjeämnen och önskningar inför nästa år. För övrigt är vi överens om att detta år gått rasande fort, mycket snabbare än det förra och man frågar sig hur snabbt det är möjligt att ett helt år kan passera. Nyss var ju Kajsa nyfödd, vi skulle bli författare och var alldeles för unga för att vara lyckliga... Typ.

 

Johan hade med sig gott till kaffet. Men det hade ommöblerats lite i lådan under färden...

 

 

 

Tack för i kväll, kära goda fina vän!

Vi började i Betel och slutade i Elghult. Eller, är det riktigt slut än?

 

 

Helena Boberg Oscarsson talade, inspirerade och utmanade.

 

 

 

Gud är den bäste återvinnaren! Han tar oss som vi är och gör något nytt. Om och om igen.

 

 

 

Några kort och en bok fick följa med hem också.

 

Och ett kort påminde om Erikakonst...

 

 

Sedan åkte vi till Sörgården och fikade vidare och lekte litegrann.

 

Och kaffe på bordet.

 

Så gick ett samtal mellan Berit och en av hennes små döttrar.

 

Frimodighet - att säga allt. Att vara frimodig börjar med att gå till Jesus och säga allt, bekänna sina synder. Då tappar den onde sin makt att peka på oss och säga "du, skulle du vara något att ha, skulle du ens tänka på att kalla dig en kristen och ens försöka vara frimodig, du som är så dålig och syndig?" Ja, det mesta han säger stämmer ju. Men, berätta, bekänn. Gud vet ju redan om allt! Och vill ha oss. Ändå. Trots allt. Då kan vi våga vara frimodiga.

Ingen säger "kolla, vilket fint köl!" utan vi beundrar fina höga master och annat vi ser över ytan. Men det som inte syns har betydelse för det som syns. Och skeppet Wasa gick under för att det var fel propotioner, för mycket över och för lite under ytan. Och världens mest ensamma träd, ett träd mitt i Sahara öken, det var ju inte så märkligt att det kunde leva...

Ja, hon sa mycket klokt, Berit. Mer om trädet i Sahara och andra filmklipp kommer så klart, även om det kanske dröjer ett tag ;)