Trots framåtskutt av klockan och trötta ögon blev det gudstjänst med härlig påskmorgongymnastik (även kallat sång/ramsa med rörelser). Eftersom alla i hela kyrkan sedan var kyrkkaffesugna och vi var lite långsamma pratsamma) innan vi satte av mot bord och stolar, satte vi oss till sist med vårt fika ute i soliga foajén. Så fick vi både kaffe, sol, barnspring, spontan modevisning (där jag hoppas att en viss tyllgullig barnklänning finns också i vuxenstorlek) och faktiskt också agera något slags avskedskommitté. Så varför klaga på placering? Otrevligare kaffestunden har man då verkligen varit med om...

 

 

Så här mitt i veckan (då det plötsligt blivit vinter just när startskottet för våren skulle smälla av och istället gjorde att allt liksom lite kom av sig) kan det väl vara uppiggande med en tillbakablick på helgen? Jo, jag tänkte väl det! Varsågod, ett kinderäggsinslag - musik och dans och överraskningar, till gädje för både öra och öga:

 

 

 

När pappa är här blir allt lite uppoch ner ibland. Ja, se själv bara! Försök sen göra samma sak om du kan :) Det ska tydligen vara hälsosamt.

 

 

Det viktiga är inte utsidan heter det ju. Jag hoppas det inte stör hur det ser ut, så det står ivägen för vad som sägs. För det som sägs är bra, ja, som vanligt när det gäller Tomas Sjödin. Så ta dig tid att lyssna nu, om du nu inte var med i onsdags.

 

Pappa och jag mötte Anna ute på parkeringen och for iväg till Hillstorp och Hamnkyrkan. Vi kom i god tid, men inte i jättegod tid som gör att man får sitta långt fram. Nu satt vi ju långt fram (även om huvudena framför utgör större delen av mitt synfält om man ser till filmningen) men det var tack vare platser som Åsa sparat åt oss. Stort tack för det! Det är trevligt för oss som är lite korta i rocken att slippa sitta längst bak och försöka kika genom rader av huvuden... Men tanke på hur det ser ut här nedan kan du väl tänka dig hur det skulle sett ut med en rad eller sju till ;)

 

Här är sången som Tomas talar om. Och texten, om du bara i tysthet vill läsa.

 

 

 

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp

Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojen runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tung för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag vill inte snärja eller binda dig
Även om du säger att jag får
Nej, jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säga tack för allt innan jag går

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjort allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Jag vill alltid närmre
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer
Bunden till händer, fötterna bundna
Tyngda faller vi ner

Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp..

 

 

 

God helg, mina vackra vänner!

Kramar o kärlek ♥ Becky

 

här är en med hög klass och, i alla fall ibland, rätt siffor, varsågod:

 

 

 

Hoppas att du har en fin födelsedag Lovisa!

det är din dag i dag! Grattis och hurra på din födelsedag!

Jag hoppas att du får ett toppenår från början till slut. Helt enkelt fler och många många dagar som den där februaridagen förra året. Och som den där efterföljande uppesittarnatten (fast vi låg ju mest ner - på tal om det, tack för att jag alltid får låna din säng under mina Malmö-nätter!) Och när det kommer någon dag som går mest i grått och gråt, så titta då tillbaka och minns och vet att sådana här dagar kommer snart igen, när man minst anar det, när man mest behöver det... Du är värd varenda en! Puss♥kram