Vemodiga sånger har nog alltid varit favoriten. För det här är min favoritsång som barn. Den tid då pappas falsksång var som värst (myket blir bättre med åren, så även pappas sångröst) men kanske är det så att det bara gjorde sorgliga/fina sången ännu sorgligare/finare..?  Tänk, livet var allt bra enkelt och skönt när man var liten! Det sorgligaste av allt var den tredje mannen, han med trasiga kläder. Det var liksom det sorgligaste man nånsin kunde tänka sig.