Sedan fortsatte pratstunden i solrummet. Vi rörde oss mellan samtalsämnen, döden och livet. Mest döden. Döden är vi inte rädda för, men aningen rädda för exakt hur döden vill närma sig och komma. Och allt som skrämmer har ju en tendens att skrämma mindre om man pratar om det, nalkas det svåra i maklig takt... om man nu har turen att få göra det.

I morgon skiljs kentarna åt för denna gång. Om man får tro dem båda dröjer det inte länge till nästa gång...