Blod och soppa
Så var Melvas mage
gostillåten plats igen - hurra!
Men först var det åter löjliga tårar hos veterinären.
Med Melva i knäet drog han stygnen med hiskelig
fart och yviga ryck och jag höll sprattlande bakben.
Det gick bra till en början, jag höll och såg stygnen
fara och flyga. Sedan fick mamma hålla, jag blunda
och samtidigt försöka trösta lilla pupp som skrek
när veterinären ryckte men stygnen inte släppte.
Det var väldigt vad den satt,
sa han och drog och drog.
Melva var som vanligt så där löjligt duktig,
varken bet eller rev, bara slingrade och skrek.
Jag var inte lika duktig och grät så där löjligt.
Men jag höll mig i alla fall tills vi kommit ut.
En ringa bättring är också en bättring.
Vi åkte till Båraryd på sopplunch, men kom så tidigt att Melvahann ligga och gömma sig en stund i mossan på kyrkmuren.
Kycklingsoppa, silviakaka och kaffe och jag var mätt fram till kvällen!
Ett glatt och mätt gäng!
Till Båraryd åker vi gärna igen :) Men jag lämnar med glädje min pupp hemma nästa gång...
Kommentarer
Trackback
