Ute på gården välkomnar vi våren
Men innan blev det lite förfika med Erika.
Och nästintill likadant avslutade jag dagen!
Popcorn och choklad, tack tack!
Och precis som kvällen innan:
ett Fjällbackamord...
Påskpromenad
med Cello. Och tidvis utan Cello.
Mesta tiden var Cello i sjön och simmade...
Vi ringde Lovisa och frågade vad vi skulle göra...
Cello, kom! Cello, nu går vi hem. Hej då!
Cello, kom! Cello, nu går vi hem. Hej då!
Bildäck och bokbål
Vilken tacksamhet man känner när man får hjälp med att byta däck. För även om jag skulle dra åt så hårt jag kan, är jag rädd att däcken kanske skulle åka av i farten.... Så, tack så väldigt för hjälpen!
En dag av styrka, uteliv och het vårstädning!
När Lovisa skulle slänga ännu en bok på elden bläddrade hon och fann gamla foton från gamla tider. Kanske vill du behålla dem, mamma? De båda polaroidbilderna på de där fyrlingarna (alla pyttesmå, alla överlevare) du var med och förlöste en gång i tiden och som du då och då nämner. En bild hjälper minnet en god bit på väg, faktiskt en mycket stor bit på minnesvägen... Några andra böcker försvann ändå i lågorna och så även min fina (men fuktskadade, nötta, trötta) sekretär. Till skillnad från hela övriga familjen finner jag det dock ganska skönt att slänga. Fast det är nog mest av allt en (mot)reaktion på deras hamsterfasoner...
I morgon blir det vilodag och på lördag väntar kvinnofrukost... God helg!
Skogspromenad
Livet på en pinne. Eller en pinne i näsan..?
Pappa och jag tog en långpromenad eftermiddagen i dag. Det är inte precis, direkt
raka vägen. Nej, inte alls. Över fallna träd,
balansgång mellan pölar och plötsligt mitt i
allt var vi lite vilse, så det blev en sådan
där tråkig promenad då man bara vänder
och går samma väg tillbaka. Nåja, vi kom
faktiskt tillbaka och det är inte så bara det!
Som vanligt går pappa mestadels några steg bakom. Men det hör inte nödvändigvis till vanligheterna att han leker rotvältemonster.
Och som vanligt är det en extra stor glädje just efter vilsegång, hur liten och kort den än må vara, som man känner när man åter är hemma!
Vår gård har aldrig varit en kärare syn!
Pupp var faktiskt med ute på landet också.
Åkte bil, hoppade ur, försvann.
Under huset var hon nog de flesta av timmarna vi var där.
Men - lycka och tacksamhet - jag fick med henne hem igen!
Gårdagens hus och ljus
Gårdagen på landet:
grönkålsoppa, sortering och släng av gamla saker,
in med kläder i nya garderoben, kakor till kaffet
och tomtegröt med mycket kanel.
Vi har dåligt med belysning just nu, både inne och ute. Men när det skulle bäras skräp till brasa och garage kom hantverkarens klotrunda lampa väl till pass. Vanligtvis (om nu knappt en vecka kan räknas som "vanligtvis") står den tänd inne på toaletten där elen fortfarande fattas...
Margits fina snirkliga stol, pyntad med mat åt fåglarna
Första december och första advent
Strålande sol och ingen snö -
inte mig emot!
Det känns liksom inte alls som
december och första advent
tyckte jag bara dök upp och
kastade sig över mig. Nåja,
det har jag ju faktiskt inte
heller så mycket emot.
Efter fin stund i fullsatta kyrkan åkte jag ut till gården för att utfodra katter och höns. Och beundra allt nytt. Här, ett smakprov:
Öjjan trampade otåligt nya köksgolvet i väntan på maten
och upp och ner för nya trappstegen
Men upp sängen och trampa bland kuddarna fick han inte (i dag)
Nya mjukgröna toaletten
Där finns till exempel en bra spegelmed bra belysning (på gång).
Det du, Lovisa!
Efter hönskoll, kattgos och husesyn var huset (någorlunda) rent, djuren mätta och jag hungrig. Så jag åkte hem. Och gick och la mig och sov till en viss liten pysselsugen fröken hörde av sig...
Glöggpremiär
Det börjar blir adventsmysigt hemma hos mammanoni...
Efter goda mammanonifikastunden i går eftermiddag åkte jag ut till gården. Där är nu köksväggarna sköna gröna och innan veckan är slut ska nog det se bra annorlunda ut badrummet också...
Nu hör hallen och köket lite mer ihop också när det kommer till färg
det kaffe och peppar-
kaka i väntan på
rätta glöggstunden.
Jag hade tagit med
en flaska äppelfrisk,
lingonröd glögg.
Kanske extra god
för att stunden blev
i gungstol med varm
katt i knäet, bönder
på tv och glögg i
hjärtesöta glas...
Aldrig färdiga
Mamma och pappa tog över gården 1973 och Den Stora Renoveringen började. Golv drogs upp, väggar revs ner... Natten till pappas 50årskalas, 1994, sattes sista möbeln på plats i nytapetserade storarummet och även om nån list fattades och lite var snett, vint, skevt eller i väntan på, var det ändå liksom "klart". Och ändå aldrig färdigt (in till storarummet har vi fortfarande en list som tröskel) Nu är det toalettens tur. En av få små vrår på vår gård som fått stå orörd sedan sjuttiotalet...
Ännu mera himla vackert och himlavackert
Det var nån som tyckte hallen såg plottrig ut. Va, är det rosor?! Ja, man kan gott förstå att det är svårt att verkligen se hur fin en tapet är på en små plottriga bloggbilder. Men ändå. Här är några fler ;) Nu ser man väl att det är rosor? Rara små rosor.
Ute var det allt annat än fult! Även om regn inte precis alla gånger är välkommet kan man ju ibland ha få njuta av särskilt vacker utsikt om det trollas med solstrålar och regndroppar.
Missa nu inte kossan för alla färger! Hon står ju där och tittar. Mest hela tiden, så fort man visar sig, så kommer hon målmedvetet gående. Har hon tråkigt där i hagen, eller är hon bara nyfiken..? Titti borde hon heta. Med g på slutet.
Efter att målaren gått
återmöblerade vi verandan. En gång till. Men roliga saker gör man ju gärna fler gånger än en.
Men vi börjar naturligtvis med hur den såg ut från början. Här är den, verandan 2012, med alldeles nylagt golv och med taket snart klart:
9 oktober - sista plattorna på plats. 10 oktober - pappa, snickarnicke och taket.
12 oktober - färdigt för möblering...
13 oktober - invigningsfest!
I somras såg det mest ut ungefär så här:
Mormors gamla fina fåtöljer och mitt second hand-fyndade mjukrunda bord.
Och mammas sticke så klart.
I går bar vi in storarummets fårvarma fåtöljer, musik, ljus och kaffekoppar.
Så där, myskväll fixad!
Mamma och pappa mitt i lovsånger, nystan, kaffe och choklad.
Och en svag doft av nymålat.
Nymålat
Väggarna klara, golven näst på tur!
Och ute är det ju också som vackert målat...
Jag åkte ut till landet i går. Det tog lite längre tid än vanligt på grund av ovanligt vältrafikerad genväg.
När jag kom fram och kom in såg det ut så här:
Målaren tog sin fina radio och gick.
Pappa plockade undan i sovrummet och mamma gjorde rotmos i köket.
Och i hallen har det blivit nästan för fint!
Men hur såg det ut i hallen förut? Se, det visade sig vara svårt att hitta hallbilder. Kanske för att hallen aldrig varit särskilt fin. Helst har man väl helt enkelt inte velat fota där. Men när en fin spegel hänger just där, eller när en söt hund och katt befinner sig precis där, eller när lillasyster poserar i nya ridkläder just precis där, ja, så kan det oväntade plötsligt hända...
Före tonår
I går blev det ännu en fredagsträff med Johannes och medan han sov passade vi på att titta på våra bebiskläder. Mamma och höll upp plagg efter plagg och mindes tillbaka. Jag hittade en röd mössa jag vet var min. Den passar fortfarande bra.
Och så är det ju omtapetserat i gröna rummet, mammas och pappas sovrum. Gode tid, så fint! Och hallen kommer bli kanske ännu finare... det du!
Afzelius sjunger hösten in över gården
Så här höstvacker var Sörgården i går:
Pappa kattade löv. Eller om det var katten som pappade löv. Cello loves löv i alla fall, det är ett som är stensäkert! Ett annat är att Sörgården är lika vacker genom alla årstider.
Men hur ser det då ut inomhus nu, kanske du undrar? Jodå, det fixas och ändras och förbättras ännu lite mer... Den fina halltapeten är snart uppe!
Fast fina pallen får vi nog inte behålla. Och radion tar han nog ockå med när han är färdig, den sångglada målaren.
I dag, för ett år sedan
Tidig morgon, sol över Sörgården och, äntligen, en trappa på plats!
Jag vill minnas att det var rejält
kallt. Att jag bara steg upp för
att knäppa några snabba bilder
och sedan, snabbare än snabbt,
återvände till varma sängen.
Några timmar senare, när där
var tillräckligt många på plats
som kunde lyfta de sista tunga
trappstegen, var det lite mindre
kallt och jag gick ut igen för att
föreviga de nöjda trapplyftarna.
Ett år har gått och vi har verkligen använt den där trappan! Ja, mest har vi väl gått i den, hem och iväg, upp och ner. Men vi har faktiskt fått en och annan fin bild sittande just på den trappen. Här, från en underbar julidag:
Sista september
och sista sommardagen är förbi. I morgon är det den första oktober, en riktig höstmånad som kommer med vintertid och tidigare kvällar. Då är det gott att se tillbaka och minnas sommaren som var. Och visst var den fin! Och visst var den lång! Ja, så det är ju svårt att få med allt, framför allt med tanke på att man inte lyckas filma varje litet härligt ögonblick... men ibland så! Och här, mellan tonårs vårterminsavslutning och några mysiga septemberbarn, har jag ändå fått med både grillkvällar och soliga kaffestunder, konstiga lekar, hundrumpspussande barn, några pingisturneringar och ett och annat festligt kalas.
Ja, här har du goda små smulor av min sommar... och förmodligen är ju faktiskt DU med på ett hörn eller två också - tack för en underbar sommar!
Efter ko-kaos
En liten ljusglimt ändå:
Fina rabatten på framsidan, där den lila fjärilslockande blomman stoltserar, fick tack och lov stå orörd!
En sensommarkväll på Solgården
Även fast det känns att hösten smyger sig på, kan man fortfarande sitta och njuta av kaffe utomhus och framåt kvällen sätta igång grillen och duka på uteplatsen...
Bara Johan fick en skjorta av mamma. Men alla fick blåbärskakor till kaffet, tack!
Medan pappa, Lovisa och Johan gick sprang runt pingisbordet, fixade mamma och jag i köket.
Enzo var med på ett hörn.
Eller med vid bordets alla
hörn ska man väl säga.
Det är svårt att inte tigga,
när de flesta kring bordet
är så snälla att det inte är
glasklart, spikat och hundra
procent tydligt att svaret är
"nej" på alla frågor oavsett
vad, som finns däruppe på
bordet, man ber om att få...
Efter maten blev det mera pingis, medan mamma och jag tog igen oss en stund. Tids nog var pingisfolket trötta nog för paus och jag hade gjort paus länge nog för att orka ta mig an grillen igen - denna gång bananer med choklad och marshmallows. (Ja, i Lovisas banan fanns det faktskt både choklad och marshmallows)
Äldst är inte alltid tröttast.
Här står ungdomarna och tittar på när pensionären står på huvudet.
Sommaren är kort, jo vi vet, men varför ska man sluta använda sköna solstolar för det?! Äsch, vi drar in dem!
Preciiis som på stranden; luta sig tillbaka och bara vara, vila, läsa...
Vi andra, i vanliga stolar, läste faktiskt också varsin tidning. I min hade Ann-Ida skrivit en insändare:
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men alla skulle plöstligt fota varandra.
Sedan var vi alla ännu tröttare och Johan och
jag tackade för oss. Men tydligen lite piggare
efter en biltur fortsatte vi samtalet i soffan. Åh,
vilken toppenavslutning det blev! Och trots att
det blev pinsamt sent i säng var det lätt värt det!
