Nu har jag inte fler dagar kvar än att de ryms i ett öga,
och döden kan inte komma bakifrån längre. Snart är jag så tunn
att Gud bara behöver lirka litet så gör han en kvinna av mitt revben.


Hjässan är kal och len som när jag föddes, ty kräftan betar av den.
Min själ har redan börjat lossna från kroppen. Jag färdas nu mot
uppriktigheten och vackrare resa kan människan inte företa sig.
Barndomen är en gengångare och den är obotlig.

Så kallas samlingarna, där vi för samtal med hjälp och riktning av denna bok:

                    

Men jag tycker nog att vårt lilla samcitat är snäppet snyggare ;)
Det gäller att försöka älska livet mer än livets mening
Jo jo, visst är det väl så.

Ikväll var det dags för den andra träffen och efter prästen Nina Palmgrens föreläsning, lite fika och småprat kring borden gick alla till sina grupper. Där pratade vi vidare.
De ord som stannande och som gjorde mig sällskap under bilfärden hemåt sades redan tidigt under kvällen och var Alf Henriksons "Jag såg att häggen blommade". Nina läste ur minnet några rader och här är alla raderna:

            Jag såg att häggen blommade,
            det kom en doft av den.
            Då gick jag till min älskade
            och sade: Se och känn!
            Hon stod vid makaronerna,
            hon sydde på en klut.
            Och när hon lyfte blicken
            hade häggen blommat ut.


Det känns lite som att sommaren bara försvann. Snart har hösten och alla vackra löv blivit till vinter och is... Ta vara på tiden!